Vården del 3- sjukhus

Slutade med sjukhus eftersom jag upplevde verksamheten som allt mer bisarr och ovärdig.

1. LÄkare ägnar sina dagar åt att fråga organspecialister om spörsmål som man många gånger behärskar redan på AT-nivå. Har patienten förhöjt njurvärde? Ring njurjouren!! ( istället för att göra en basal bedömning och koppla in njurläkare när det börjar bli riktigt krångligt) . Detta föder massa remisseri och konsulteri som relativt sällan är strikt medicinskt nödvändigt.

2. läkare och sköterskor ägnar stor del av sin arbetsdag på sjukhus åt annat än patienten. Var arbetsdagen egentligen tar vägen är höljt i dunkel. Jaga vårdplatser, dokumentera , dubbeldokumentera, överföra gammal irrelevant information, massa annat konstigt gjorde man som sjukhusläkare. Men sällan satt man ner med patienten och gick igenom problemet i grunden, undersökte ordentligt, använde tiden som diagnosinstrument och förklarade. Många patienter ligger inne en vecka och har knappt sett en doktor, än mindre suttit ner och förstått vad deras problem och behandling varit. När jag försökte ha utskrivningssamtal med patienterna blev det kaos på avdelningarna ....

3. De korta vårdtiderna - som delvis beror på den medicinska utvecklingen men även på få vårdplatser- gör att man har bråttom att färdigutreda patienten för att kunna skicka hem den. Klassiskt exempel: divertikulit vilket är en inflammation i tarmfickor. Den sjukdomen har ett ganska tydligt klassiskt förlopp och är relativt lätt att känna igen och behandla. Patient som inte ter sig allvarlig sjuk kan man följa medan den ligger inne med klinisk bild ( mindre feber? mindre ont? bättre prover) och sen efter utskrivning ta ställning till undersökning av tarmar så att det inte gömmer sig en cancer. Om patienten försämras eller förloppet inte är det förväntade får man naturligtvis tänka om men nu förtiden genomförs datortomografier på många patienter som ligger inne med divertikulit ( vårdförlopp 2-4 dagar normalt). Det skapar massa överskottsinformation, strålning och tillför sällan nånting för hur/vad man ska behandla, en kirurg som inte kan ställa diagnosen divertikulit med klinisk undersökning är i mina ögon ingen bra kirurg.



4. Samma sak gäller på akuten: i rädslan för att göra fel eller missa något så kommer patient som inte är allvarligt sjuk men söker akuten istället för vårdcentralen att genomgå en mängd undersökningar och provtagningar för att den oerfarne läkaren på akuten ska våga ställa en diagnos eller åtminstone tänka "du kan gå hem" . I värsta fall ( och det är många som gör) så lägger man in patienten för att den ska påtittas av en överläkare eftersom man inte har fått lära sig tillräckligt mycket att skilja på sjuk, frisk och mitt-emellan eller att kunna resonera med patienten om hur den ska förhålla sig.

Tiden och förloppet som diagnostikum är helt borta i dagens storstadssjukvård. Den måttligt sjuka patientens eventuella avvikelser i form av ospecifika röntgenfynd och lätt avvikande prover kommer att ägnas mer läkartid än sjukhistorian.

Min favoritdiagnos som svensk sjukvård verkar ha glömt bort är Tietzes Syndrom vilket är en inflammation/irritation från leden mellan bröstbenet och revbenen. Orsakar ofta bröstsmärtor som gör att patienten - helt riktigt - åker in för att kolla om det är hjärtat. Det ingår i undersökningen och bedömningen av bröstsmärtor att ta en noggrann sjukhistoria och undersöka patientens bröstkorg . Det görs sällan på patienter med bröstsmärtor ( stor artikel på akuten) och många som har ett solklart Tietzes Syndrom läggs in för så kallad hjärtobservation. När den utfaller blank så skrivs patienten hem och man har då sällan sagt att du har bröstkorgsproblem , en sjukgymnast kan hjälpa dig med det. Utan patienten kommer att söka igen för sina bröstsmärtor. Och igen . och igen.

Yrsel = vanlig artikel . Jag fick lära mig att man kunde skilja på olika sorters yrsel genom en noggrann sjukhistoria och undersökning där det ingick en provokation av balanssnäckan ( Dix Hallpikes manöver, busenkelt). Det görs fler datortomografier än Dix Hallpikes manöver på yra människor. Patienten med fel i balanssnäckan kommer gå hem med beskedet " det syntes inget på röntgen " istället för " du har fel i balanssnäckan , gör så här och så här och det finns ingen anledning att misstänka slaganfall så jag sparar dig röntgenstrålarna".

5. Att stå mitt i natten och gräla med sköterskor om att lägga ytterligare en orkeslös gamling som inte klarar sig hemma i en korridorsplats , är inte varför folk väljer att bli läkare. Om man känner sig "duktig" när man konstaterar att gamlingen inte har något uppenbart akut medicinskt fel och därmed kan hemskrivas, då har systemet förstört en och då är det dags att dra därifrån vilket jag är glad att jag gjorde.